onsdag 28 februari 2018

The Hounds

Nu vill vi verkligen visa er en helt bortglömd grupp hundar som vi verkligen känner för. Vi möter dom varje resa, år ut och år in och ibland, väldigt sällsynt är det någon som får upp ögonen för dessa underbara hundar.
Ofta väldigt lojala, oftast vana att bo i grupp, så andra hundar möter inget hinder.
Det är de där hundarna som ni ser ibland på de Engelska jakterna med häst, samma typ av jakter förekommer på Irland.
Hundarna har bara ett syfte, ingen personlighet, inget namn och om de inte hinner med i galoppen, vem bryr sig?
Då är de dumpade utmed vägen, ibland påkörda reda av någon bil, ibland inte... för dessa jakter med häst bedrivs kors och tvärs genom landsbygden även över trafikerade vägar.
Denna underbara NN utan namn mötte vi nu på West Cork, de tar in många hounds.

Att bara vara där och säga hej,hej.
 En perfekt kompis för någon som vill ha en löparkompis eller en kompis att skämma bort bara.

Vi säger hej hej igen..

Som att NN vet att kanske ser dom mig ändå inte...
En del av dessa hound har tyvärr blivit väldigt hårt hanterade av dessa jaktmänniskor..
Kanske har de någon gång blivit reprammerade för att de gjort fel..
Det är så sorgesamt att se,så att hjärtat blöder för dem..och vem har tiden och tålamodet att ge dom chansen, att ge dom självkänslan tillbaka, att ge dom tid att bli hundar igen..dessa våra älskade små har också varit valpar en gång.. 
Finns jag eller finns jag inte  ....

Dessa hound är ofta extremt sociala hundar med människor och med andra hundar, sen är det också människor som gjort dem så förskrämda att man inte vet vad man ska tänka..
Casey är just en sådan tik, hon är kanske 2-3 år gammal och som många av dessa hounds har hon ett dåligt självförtroende då hon alltid fått hört att hon gör fel. Hon beskrives som en Gentlegiant, för dessa hounds är ofta ganska stora hundar som plussar 60 cm i manken.
En helt okomliserad tik egentligen, godheten självt som haft oturen att växa upp som hon gjort och blivit dumpad. Casey längtar efter sällskap, gos,långa promenader och mat.
Casey är en verklig klippa som har alla förutsättningar.
Hannah är ännu en av dessa hounds, hon är inte gammal född i mars 2017 så precis året.
Också hon en egentligen helt okomplicerad hund som också hon lärt sig att människor,dom ska man passa sig för., så när hon möter någon hon inte känner blir hon nervös så klart, innan hon förstår att kusten är klar och inget hemskt kommer att hända.
Dom hon känner är Hannah beskriver en kärleksfull tik som bara önskar att finna någon hon kan ge all sin kärlek till. 
Vem/ vilka har kärleken och tålamodet till dessa hårt hanterade hounds.
Hos hunden ligger det inte, det finns ingen agressivitet mot människor eller mot andra hundar.
Det handlar om en förtroendekris mot mäniskosläktet.
Hannah

En annan flicka vi mötte var fina Annika!
Hon kommer att bli en källa av guld för den viltspårsintresserade.
Hon för tankarna till den Bayerska viltspårhunden men självklart vet vi inte vad hon är.
Vi vet att hon har bott i kennel, vi vet att hon inte litar på människorna.
Vi vet att hon aldrig sett någonting annat än en kennelmiljö.
När man väl lärt känna Annika som också hon älskar mat kommer hon gärna när man ropar,hon kan gå lös på promenaderna med de hon känner, så mat är en avgörande faktor också för denna  fina tjej.


Vi vill verkligen visa dessa fina för er.
För att inte tala om de 5 valpar som nu finns på West Cork också hounds.
Förhoppningsvis har de kommit in innan också de helt har tappat förtroendet för människan men mycket hinner hända i en hunds liv från 5 veckors ålder.
Valparna har kanske en chans via Dogs trust, men vad har NN och de andra för chans.

Så många fina älskvärda hounds har levt ut hela sina liv på ett rescue.
På West Cork gör de sitt allra bästa för varje hund, det är inte det, de förtjänar att få komma hem!

Finns du därute som vill ge någon av dom, kärlek, tålamod, härliga promenader, mat, och massor av kel och gos och ett hem att kalla sitt eget?

Rest in peace Harriet.

tisdag 19 december 2017

Att jobba med rescue

Förstå hur det kan vara, man råkar bara gå in där på poundet,(hundstallet) kanske för att hämta någon speciell och så  kommer man ut med fler än man tänkt eller någon helt annan för att behovet var större.
På pounden står de hundar som hittats ute i 5 dagar, 5 dagar har ägarna på sig att hitta rätt på sin hund, det kan vara svårt då informationen ofta är bristfällig och öppettiderna korta.
Efter 5 dagar tillfaller hunden kommunen och kan avlivas.
Här står också de hundar som lämnats in av sina ägare och hundar som omhändertagits i vanvårdsfall.

De hundar som inte får plats på ett rescue eller adopteras av allmänheten direkt från poundet avlivas. De som har lättats att bli adopterade direkt är de små och fluffiga.
De som verkligen har det svårt att hitta någon är en grupp hundar som är hårt utsatta i Irland för övergrepp på så många nivåer, Irlands lurchers. Så vid ett besök på Ashton pound i juni 2017 förstod Chris och Ramona på DogRescueCoolronan , att den här killen inte hade en chans.
Så självklart fick den här killen hänga med hem.
Han var inte i bästa fysiska kondition men en verkligt trevlig kille och så fick han ett namn Nugget.
Kennel livet var inte precis Nuggets favorit ställe men mat och omvårdnad gjorde att han började må bättre och lägga på sig vikt.
Sen var det någon som såg honom, som bestämde sig för att den här fina killen, visst kan vi öppna vår dörr för honom.
Här är han vid ankomsten till Sverige :)
Att slippa stå i en kennel, att få en tillhörighet och en familj.
Att få ombry och omvårdnad, så viktigt för oss alla.
Nugget skickar nu en hälsning till er alla, han mår bra!
Han har haft turen att finna sin familj.


Vill du hjälpa oss hjälpa rescuen som gör hela skillnaden för dessa " Nobodys Dogs"
Använd vårt BG 887-9777 eller Swisha 1230748004 
Märk inbetalningen Gåva.

fredag 15 december 2017

Det lackar mot jul, hjälp oss hjälpa!

Det går mot jul med stormsteg, det gå också mot nyår!
En tid på året då vi alla på nåt sätt stämmer av, året som gått, hur har det varit? Hur kommer nästa år att bli? Kommer vi att se någon ljusning, vad kommer att bli bättre, hur ska vi orka kämpa på ytterligare ett år, ett långt drygt år, ska vi orka, är det värt det?

Att se sig omkring att se alla dessa själar, alla dessa ögon alla dessa i behov av hjälp, alla dessa som inte har någon, alla dessa som är övergivna och som är lämnade , lämnade för att någon annan i sin barmhärtighet ska ta sig an dem..

Vad har de annars för en chans?
Vi har mött så många genom åren som inte är med oss längre, för att det inte funnits plats, det har inte funnits tid att ordna något för dem, det har inte funnits ekonomiska resurser.
Det bränner in i hjärtat, men vi på denna sida om vattnet har ändock bara mött några få.

Våra hårt kämpande vänner på den gröna ön, på folkvisornas och de glada upptågens gröna ö, ser det varje dag, varje vecka, varje år .Timme in och timme ut ringer telefonen, vem ska vi säga ja till, till vilka måste vi tacka nej..hjärtan blöder, man vill göra sitt bästa!
Att hjälpa alla dessa hemlösa faller på ideella krafter, på rescuegrupper som ibland och ibland inte får en liten slant av staten till sin verksamhet, en liten slant som i de allra flesta fall är borta redan innan den hunnit komma, uppäten av de enorma kostnader för veterinärvård dessa frivilliga krafter har, varje dag, varje vecka året runt.
Ett rescue kan ändå bara ta emot så många, man måste kunna ge tid och engagemang och så många av dessa " nobodys dogs" är också lämnade med medicinska problem som ibland kräver en ganska avancerad vård.
Man hoppas på att det ska vända en dag, men varje år hör vi det, " I år är det värre än någonsin"..
Sen har man dom där också, " The Puppyfarms" här föds det upp valpar i industriell skala, valpar som tas ifrån sina mammor alldeles för tidigt, valpar som går i trafik ut i Europa ofta helt illegalt för att säljas som julklappar och presenter till barn med tindrande ögon, valpar som också säljs i Irland, valpar som i många fall är tillbaka redan under juldagarna, då telefonerna återigen går varma , och man vill lämna ifrån sig den oönskade presenten.
Valpar vars mammor kanske aldrig sett dagsljus och som paras varje löp för att producera för profiten.
Vi hoppas att man lyckas få trenden att vända, media har vaknat.

De som nu plockar upp spillrorna är återigen våra vänner, de frivilliga krafterna, de som lever på alldeles för små bidrag och på allmosor från allmänheten.

Vi vill tacka er fantastiska människor som hjälper oss hjälpa.!
Vi jobbar med att försöka skapa plats på rescuecentren genom att försöka finna hem till hundar här hemma. 
Så många härliga adoptörer och duktiga jourhem vi mött under året, känns helt underbart.

Vi vill också tacka våra månadsgivare som varje månad ger 2 eller 300 kronor, stort tack!
Det har gjort att vi kunnat köpt med oss extra säckar med mat ner till Irland, att vi kunnat köpa en ny högtryckstvätt, vilket är helt nödvändigt att ha i en kennelanläggning, att vi lyckats knåpa ihop extra donationer för en veterinärräkning .. mm
Men nu behöver vi er hjälp!
Det vore så helt fantastiskt att få göra något lite extra för alla de som ännu väntar, för de som inte kommer att finna något hem innan jul och också för de som slitit hårt under året med att försöka få ekonomin att gå ihop.
Tillsammans kan vi göra så mycket!
Vill du hjälpa?

Använd vårt BG 887-9777 eller vårt Swish 1230748004

Märk inbetalningen julgåva!

HJÄLP OSS HJÄLPA!

måndag 12 juni 2017

Besök på Galway SPCA

Att åka till Irland. Att mötas av entusiasm och professionalitet. Att mötas av de som står i frontlinjen varje dag, de som tar alla samtal, de som varje dag måste säga nej..
Med hjärtan som blöder för att de inte kan göra mer, och vi förstår att man ställt upp mangrant för att vi ska komma, för att man vill göra ett gott intryck, för att man vill såå att i alla fall någon hund ska finna ett hem, för att skapa en plats, för att någon annan själ ska få en chans till liv och inte avlivas i poundet eller dumpas i boggen eller på gatan...

Vi är på Galway SPCA.

Detta är deras stora kennelblock, här har  Mr Darcy stått och Lennox ,Halle,Sceeter,Jarobi och ett helt gäng andra som nu funnit sina hem. Vissa har varit här väldigt länge, andra har turen att komma ut rätt snart,
En av de som väntat väldigt länge är den här fina tjejen Lexi, nu måste det snart vara hennes tur.

På Galway finns också ett annat hus, ett hus som mer ser ut som en stor byggbod. Här står de lite mindre hundarna.  


Man har valt att ge alla varsin kennel, så att man ska få äta ifred och få lugn och ro i sin egen säng. 
Med frivilliga krafter får man det att gå runt, alla hundar får sin promenad och får komma ut två gånger på dagen, stora rasthagar finns att tillgå och man försöker verkligen sitt allra allra bästa, trots en helt omöjlig arbetsbelastning.
Självklart måste man för att driva en så här stor operation med djur som behöver samma rutin varje dag 7 dagar i veckan 365 dagar om året också ha personal som jobbar alla dagar i veckan och som kan rutiner och som kan ta samtalen, resorna, veterinärbesöken och som kan åka och hämta/fånga in/ leta efter de hundar som synts fara illa.

Inne i boden har bland annat denna lilla pärla bott, Whirl.
..och Kali..och ett helt gäng andra..

 Orlando
Hasel och Fern..

Vid vårt senaste besök fanns denna lilla pärla där också , en fin tik, kanske en blandras av Foxterrier och Bullterrier.

Det finns ytterligare ett hus, det tredje huset,det har gjorts lite förbättringar med öppningsbara fönster mot denna sida sedan kortet togs.Med så mycket hundar skapar det ett lite lugnare klimat att inte alla står i samma hus. 
Många hundar är rädda och förvirrade då de kommer in, de som hittas ute, de som kommer in via djurskyddsinspektörerna men också för de som lämnas in av sina ägare och kommer från privata hem, så är det en stor skrämmande omställning att plötsligt inte veta var man är utan att  plötsligt en dag finna sig i denna miljö.
Alla som finns här runt hundarna förstår vad de går igenom och det finns en stor respekt mot hundarna och hur de kan må.
På andra sidan grinden rakt fram i bilden ser ni taket på " byggboden".

En av detta kennelblocks fd invånare ...

Sista byggnaden med hundar är ett litet hus på riktigt, med fikarum och ännu en tvättmaskin. Tvättmaskiner står i alla kennelblock då man valt att ge varje hund en säng och en fleecefilt.
 Här finns de minsta små, valpar och de som kanske behöver lite extra TLC.

Ett glatt gäng möter oss härinne, dörren ut på baksidan står öppen till en liten gräsmatta för att få frisk luft, busa lite och om någon är kissnödig.

Det är underbart att möta alla entusiastiska människor, men samtidigt genomsyras allt av de vi alla upplever som jobbar i detta, ett sätt att gå vidare som gör att man håller sig i det positiva, att man försöker se vad som går att göra, att " kavla upp ärmarna" som någon skrev, samtidigt är tårarna och känslan av hopplöshet ständigt närvarande.
När någon av våra Irlänska vänner skriver att " det är bara en av dessa dagar" förstår vi precis, en av dessa dagar då allt bara varit för mycket, då känslan av hopplöshet kommit som en våg, att man inte kunnat göra mer, att man inte kunnat ta in den där hunden det ringts om, för att man har fullt, 
med vetskapen om att den nu troligen är avlivad, för att man varit tvungen att säga nej.
Galway SPCA är just nu officiellt stängt för intag.
Det är helt enkelt fullt!
Ändå hittade man i morse tre dumpade hundar vid grindarna och ännu en man var tvungen att ordna för i dag. ..
Ovan ser ni ännu ett hus på Galway SPCA man inte har råd att färdigställa.
Vad som är viktigt är adoptionerna, att finna hem, devisen,"Don´t shop adopt" är vad man försöker förmedla.
Så många söker sina hem, många har fått chansen via ett rescue som Galway SPCA, samtidigt som avlivningsstatistiken har gått ner väldigt under en 10 års period avlivas fortfarande ca 2000 hundar varje år hundar bara av kommunerna på Irland, veterinärkliniker och Greyhounds inte inräknade.
Här är några finingar vi mötte på vår senaste resa som fortfarande väntar..




Vi åker hemåt med många intryck som alltid. Vi vet att de som tar emot dessa hundar på rescuna, inte helt ovanligt i riktigt dåligt skick, gör sitt allra bästa med de små resurser som finns att tillgå.
Här jobbar på 60 hundar 2 personer på minimilön 3 dagar i veckan och 1 person under samma villkor 7 dagar i veckan. plus en extra person som finns att tillgå,resten av allt jobb som görs runt hundarna görs av helt frivilliga krafter. 
Sen är det nästa människas tur att ta över ! Den kommer till dig som adoptör, eller dig som ställer upp som jourhem, till dig som är villig att ge hunden en chans till ett nytt liv, en ny familj där den blir älskad och får den vård och all ombry den så längtat efter.

För olika individer tar det som för oss alla olika tid, beroende på hur omtumlande resan genom livet varit. Med kärlek, tid , tålamod, utrymme och förståelse kommer livet att förändras och för oss som mött så många av dessa förvirrade och ibland brutna själar finns inget så belönande som att få följa dem på deras resa. Att sedan se tillbaka på ett år från nu och minnas hur det var och se framtiden an.


tisdag 10 januari 2017

Bordercollie tikvalpar på väg hem.

Ibland vill vi visa den. Verkligheten på Irland!
Pubarna och de härliga sångerna och vackra landskapens land och hur trevliga är de inte irländarna! Men här är det också tillåtet att hålla " bandhund" som i forna tiders Sverige.Att hålla sin hund i kedja om den har mat och en torr liggplats.
Den här fina tjejen lever kvar hos sin ägare men hennes valpar har fått chansen till ett annat liv Från detta har de nu varit i ett jourhem i över en månad i väntan på en ny chans ett fönster.
Valparna då de räddades.


Den 19 januari kommer de 3 tikvalparna till Sverige. De har tagits omhand av Galway SPCA och bott i jourhem en tid. Nu vill de finna kärleksfulla familjer 😊
Alla döpta efter Leonard Cohens musik.
Finaste Marianne 

Söta Libby

Underbaraste Suzanne!

Var finns deras hem?
Eller kan du öppna din dörr för dom som jourhem?
www.friendsforever.se

måndag 21 mars 2016

Ett rop på hjälp!

Vi vet inte hur det går till, det är liksom bortom tanken på något sätt.Hur små valpar kan hamna inne på de kommunala hundstallen( pounden).
Det vi vet är att de nästan undantagslöst blir sjuka av stressen och miljön och att de oftast kommer in ovaccinerade.De valpar som kommer in till Mullingar pound vaccineras då det kommer in, men tiden är knapp och det ger inte mycket till skydd.Maeve är en volontär som på eget bevåg och med kommunens goda minne försöker göra allt vad hon kan för hundarna på Mullingar, genom att lägga upp vilka hundar som finns där inne på en Facebook sida hon själv skapat och genom att via rescuekontakter försöka rädda så många hundar som det bara går ut från poundet och undan avlivning.
Men ibland går man bet, sorgen är tung varje gång man inte lyckas förståss, poundet blir fullt och man faktiskt inte hittar någonstans för dom att gå.

Sen detta då med valparna..
Den här lilla och två syskon blev svårt sjuka i fredags och man misstänker Parvo.
Inne på poundet fanns också den här lille valpen, också den svårt sjuk i vad man tror är Parvo.

Hör och häpna så har kommunen ingen budget alls för att ta sjuka poundhundar till veterinären, så återigen vilar det på frivilliga krafter att få valparna friska.
De tre svarta är hos veterinären sedan i fredags den 18 mars -16 och nu är även den här lilla inlagd.
Maeve har sett till att de fått komma till veterinär men har ju självklart ingen budget att alldeles på egen hand klara av kostnaderna för alla de hundar som blir sjuka i poundet.

Nu är det akut med dessa smås vård. Vill du hjälpa till?Swisha dit bidrag till 1230748004 eller använd vårt BG 887-9777 märk inbetalningen Hjälp.

Klistrar in Maeves eget rop på hjälp:
**APPEAL FOR HELP**
Currently I have 4 pound pups fighting for their lives in Auburn Veterinary Hospital. Our little collie pup and 3 others similar to her in age and size. The three little black ones were not well on Friday so I brought them down from the pound. The collie girl was taken by a friend of mine for the weekend but became extremely ill yesterday evening and was met at the surgery and taken in last night. All four have tested positive for parvo but because they received a vaccination on Monday that could be a false positive and this may be a reaction or just a virus.
The minimum cost for treating parvo is €200 but it can go higher depending on the severity and length of time they are in hospital. There is no way I can afford to pay for 4 dogs on my own so I am now appealing for help towards these babies. If you can afford to donate anything at all I would really appreciate it.
You can donate directly to Auburn Vets by ringing 044 9348776 OR I have a paypal account for the poundies. The address is forthepounddogs@gmail.com
I will update on their condition as soon as I have more news. Thanks


Bloggintresserade