Med hjärtan som blöder för att de inte kan göra mer, och vi förstår att man ställt upp mangrant för att vi ska komma, för att man vill göra ett gott intryck, för att man vill såå att i alla fall någon hund ska finna ett hem, för att skapa en plats, för att någon annan själ ska få en chans till liv och inte avlivas i poundet eller dumpas i boggen eller på gatan...
Vi är på Galway SPCA.
Detta är deras stora kennelblock, här har Mr Darcy stått och Lennox ,Halle,Sceeter,Jarobi och ett helt gäng andra som nu funnit sina hem. Vissa har varit här väldigt länge, andra har turen att komma ut rätt snart,
En av de som väntat väldigt länge är den här fina tjejen Lexi, nu måste det snart vara hennes tur.
På Galway finns också ett annat hus, ett hus som mer ser ut som en stor byggbod. Här står de lite mindre hundarna.
Man har valt att ge alla varsin kennel, så att man ska få äta ifred och få lugn och ro i sin egen säng.
Med frivilliga krafter får man det att gå runt, alla hundar får sin promenad och får komma ut två gånger på dagen, stora rasthagar finns att tillgå och man försöker verkligen sitt allra allra bästa, trots en helt omöjlig arbetsbelastning.
Självklart måste man för att driva en så här stor operation med djur som behöver samma rutin varje dag 7 dagar i veckan 365 dagar om året också ha personal som jobbar alla dagar i veckan och som kan rutiner och som kan ta samtalen, resorna, veterinärbesöken och som kan åka och hämta/fånga in/ leta efter de hundar som synts fara illa.
Inne i boden har bland annat denna lilla pärla bott, Whirl.
..och Kali..och ett helt gäng andra..
Orlando
Hasel och Fern..
Vid vårt senaste besök fanns denna lilla pärla där också , en fin tik, kanske en blandras av Foxterrier och Bullterrier.
Det finns ytterligare ett hus, det tredje huset,det har gjorts lite förbättringar med öppningsbara fönster mot denna sida sedan kortet togs.Med så mycket hundar skapar det ett lite lugnare klimat att inte alla står i samma hus.
Många hundar är rädda och förvirrade då de kommer in, de som hittas ute, de som kommer in via djurskyddsinspektörerna men också för de som lämnas in av sina ägare och kommer från privata hem, så är det en stor skrämmande omställning att plötsligt inte veta var man är utan att plötsligt en dag finna sig i denna miljö.
Alla som finns här runt hundarna förstår vad de går igenom och det finns en stor respekt mot hundarna och hur de kan må.
På andra sidan grinden rakt fram i bilden ser ni taket på " byggboden".
En av detta kennelblocks fd invånare ...
Sista byggnaden med hundar är ett litet hus på riktigt, med fikarum och ännu en tvättmaskin. Tvättmaskiner står i alla kennelblock då man valt att ge varje hund en säng och en fleecefilt.
Här finns de minsta små, valpar och de som kanske behöver lite extra TLC.
Ett glatt gäng möter oss härinne, dörren ut på baksidan står öppen till en liten gräsmatta för att få frisk luft, busa lite och om någon är kissnödig.
Det är underbart att möta alla entusiastiska människor, men samtidigt genomsyras allt av de vi alla upplever som jobbar i detta, ett sätt att gå vidare som gör att man håller sig i det positiva, att man försöker se vad som går att göra, att " kavla upp ärmarna" som någon skrev, samtidigt är tårarna och känslan av hopplöshet ständigt närvarande.
När någon av våra Irlänska vänner skriver att " det är bara en av dessa dagar" förstår vi precis, en av dessa dagar då allt bara varit för mycket, då känslan av hopplöshet kommit som en våg, att man inte kunnat göra mer, att man inte kunnat ta in den där hunden det ringts om, för att man har fullt,
med vetskapen om att den nu troligen är avlivad, för att man varit tvungen att säga nej.
Galway SPCA är just nu officiellt stängt för intag.
Det är helt enkelt fullt!
Ändå hittade man i morse tre dumpade hundar vid grindarna och ännu en man var tvungen att ordna för i dag. ..
Ovan ser ni ännu ett hus på Galway SPCA man inte har råd att färdigställa.
Vad som är viktigt är adoptionerna, att finna hem, devisen,"Don´t shop adopt" är vad man försöker förmedla.
Så många söker sina hem, många har fått chansen via ett rescue som Galway SPCA, samtidigt som avlivningsstatistiken har gått ner väldigt under en 10 års period avlivas fortfarande ca 2000 hundar varje år hundar bara av kommunerna på Irland, veterinärkliniker och Greyhounds inte inräknade.
Här är några finingar vi mötte på vår senaste resa som fortfarande väntar..
Vi åker hemåt med många intryck som alltid. Vi vet att de som tar emot dessa hundar på rescuna, inte helt ovanligt i riktigt dåligt skick, gör sitt allra bästa med de små resurser som finns att tillgå.
Här jobbar på 60 hundar 2 personer på minimilön 3 dagar i veckan och 1 person under samma villkor 7 dagar i veckan. plus en extra person som finns att tillgå,resten av allt jobb som görs runt hundarna görs av helt frivilliga krafter.
Sen är det nästa människas tur att ta över ! Den kommer till dig som adoptör, eller dig som ställer upp som jourhem, till dig som är villig att ge hunden en chans till ett nytt liv, en ny familj där den blir älskad och får den vård och all ombry den så längtat efter.
För olika individer tar det som för oss alla olika tid, beroende på hur omtumlande resan genom livet varit. Med kärlek, tid , tålamod, utrymme och förståelse kommer livet att förändras och för oss som mött så många av dessa förvirrade och ibland brutna själar finns inget så belönande som att få följa dem på deras resa. Att sedan se tillbaka på ett år från nu och minnas hur det var och se framtiden an.
